fredag 19 mars 2010

Veckan nästan avklarad.

Jag är ledig idag och imorrn men på Söndag jobbar jag. Rätt soft. Ska strax iväg och träna, sen fika med Zandra och ikväll kommer Therese över och äter middag med mig.

Måste få lätta på hjärtat och säga att jag är grymt less på brukarens storabrorsa. Snubben e 20 år, bor hemma, letar knappt lägenheter, jobbar natt hos brukaren, har ADD, äter inga mediciner (why? I don't know?!?), har knappt nåt socialt liv och har en flickvän i Polen.

Jag har jobbat två kvällar och två dagar denna vecka. ALLA dagarna har han gått runt och förpestat luften hemma hos brukaren. Men mest vid matbordet.
Jag blir själv på väldigt dåligt humör när någon annan är det. Det smittar liksom av sig. Till en början försöker man tänka positivt och säga lite positiva saker (inte till honom då det inte fungerar, men för att brukaren inte ska behöva känna av spänningen vid matbordet och bli spändare än vad han redan brukar vara i såna situationer) men till slut går det fan inte.
Brorsan sitter näst intill med huvet i tallriken. Och varje fråga han får svarar han tillbaka på neandertal. Enligt hans mamma så e han deppig för att hans tjej bor så långt ifrån och för att dom inte kan träffas men det är ju grej han får stå ut med, med tanke på att han gjorde valet att bli tillsammans med henne och för att han helt enkelt inte åker ner oftare (vet inte varför han inte gör det). Visst kan man inte styra över sina känslor, men men. Jag vet inte vad han funderar på eller om han känner att hans humör smittar av sig till andra runt omkring honom men jag vet att jag tål inte människor som tycker synd om sig själva och inte gör nåt åt saken.
Han skulle kunna träffa fler vänner på den fritiden han har, han skulle kunna åka ner till sin tjej oftare med tanke på att han är ledig Fredag-Måndag kväll, han skulle kunna testa olika mediciner mot sin ADD (vet ej hur många som finns)..?? Så hade han iaf blivit gladare, men icke. Självömkan verkar vara det bästa alternativet. Uscha, gillar verkligen inte det. Have I made my point? Jag vill inte att han ska smitta av sitt dåliga humör på brukaren, eller ska man säga hans lillebror?

Nu ska jag iväg o träna och tänka på annat.. Adios.

1 kommentar:

Friskriven sa...

Det där är ju mer tecken på grav depression än ngn bokstavskombination. Så lätt att "skylla" på diagnoser bara för att man har en, liksom. Så enkelt är det inte. Ingen som jag känner som har ADD är sådär.