Äntligen fick hon somna in.

Åh vad jag blir tårögd.. Skulle kunna storböla över detta men orkar fan inte sminka om mig...
Sitter och läser artikeln om "Kim" som igår fick avsluta sitt liv. Vad glad, och ledsen jag blir för hennes skull. Glad för att hon äntligen slipper det här livet. Helförlamad och med smärtor. Men även ledsen för att hon fick sin sjukdom...
Hon var klar i huvet. Snacka om att vara låst i sin kropp. Att inte kunna uppleva saker och ting, eller jo, mentalt, men inte fysiskt (tänk bara ifall det tok-kliar nånstans på kroppen och inte kunna klia tillbaka, för känslan i huden har hon kvar, finns mycket värre saker men jag kom att tänka på det), att bara en liten maskin gör att du lever. Jag förstår att hon inte ville leva längre. Hade jag varit i samma/liknande situation hade jag nog inte heller velat vara vid liv.

Jag tror att hennes handikapp var medfött och har väl blivit värre med åren. Hon har inte haft respiratorn i hela sitt liv utan bara dom senaste sex åren. Aja, det jag vill säga är att jag är glad för hennes skull, att hon fick lämna den här världen och möjligen få en fungerande kropp där hon är just nu.. Jag vet inte vad jag tror om vad som kommer efter livet, men på nåt sätt hoppas jag väl på att himlen finns, där alla får må bättre.

Det där med att inte ens kunna klia sig där det kliar....... Så har min brukare det oxå, kom jag att tänka på. Fan va frustrerande. Men med tanke på att han inte har något tal så blir det jobbigt att förmedla frustrationen till oss. Han har iofs en blisskarta, men den kan han inte helt och hållet. Dags att lära sig.
Alltså, han kan röra på sig, men när han vill ha upp armen så åker den istället ner.
Fel muskler arbetar, eller arbetar emot varandra. Han har iaf fått uppleva en jävla massa. Och kommer dessutom att uppleva mer saker.
Det som börjar bli ett hinder just nu, det är att han växer. Han blir ju tyngre och längre. Fan, han når upp till näsan på mig när han står upprätt. Shit.

Näfan, nu måste jag röra på mig.