Mycket läsning blir det för er nu.
Jag börjar väl helt och hållet från början.
På Måndagen den 12:e December hade jag ett rutinbesök hos
barnmorskan.
Vi kollade blodsocker, järnvärde, blodtryck och bebisens
hjärtljud. Berättade bara att min slempropp lossnat och frågade väl hur lång
tid det kan ta innan förlossningen sätter igång varav barnmorskan svarar att
det kan vara timmar, dagar eller till och med veckor. Jag åker hem och tänker, ”ja,
h*n får gärna stanna kvar tills nästa år”.
Jag hade samma morgon vaknat med en rätt våt trosa, och
reflekterade inte över detta då man kan ha rätt tunna och mycket flytningar, men
när jag under Tisdag natt börjar få lite ont i nedre delen av magen och vaknar
med en ännu våtare trosa än dagen innan så blir jag lite suspekt.
Ringer till barnmorskan som tycker att jag ska ringa till
Huddinge specialmödravård och prata med dom. Dom ger mig en tid en timme senare
och jag skyndar mig dit.
Får vänta en och en halv timme extra då barnmorskorna har
mycket att göra, och börjar då under denna tid få ont i magen titt som tätt.
Får till slut komma in och undersöka mig och berättar om vad
jag tyckt varit konstigt och säger att jag börjat få lite väl ont i magen,
riktigt jobbig mensvärk (och sådan har jag aldrig lidit av). Hon hittar inget
konstigt men ger mig citodon och ber mig komma dagen efter igen för att kolla
igen.
Minns att jag tog två citodon och försökte lägga mig en
stund men det gick inge vidare, kände inte ens av värktablettsjäveln.
Natten till Onsdagen sov jag inte många blund. Hade skaffat
en app så jag kunde tima värkarna och det kom väl en värk var tionde minut.
Lyckades sova tre timmar den natten och resten av dom vakna timmarna spenderade
jag i soffan och såg på film.
Senare sen åkte jag till Huddinge där jag skulle bli
undersökt och när jag väl la mig på sängen där så sipprade det ut nån vätska
varav jag vart lite generad och trodde det var flytningar men icke, det var
vatten som hade börjat läcka, alltså var en förslossning inte så långt ifrån.
Så barnmorskan där gav mig lite info, bad mig ringa dit morgonen därpå för en igångsättning på eftermiddagen.
Jag hade dock annat på känn när jag var på väg hem, att nåt skulle ske tidigare.
Gubben
min skulle egentligen spela ishockeymatch men jag bad honom avboka den och sa att
han kunde vara beredd på att saker och ting skulle hända under kvällen. Det fixade han med desamma. Jag åkte hem och försökte vila lite men värkarna blev starkare och mer
regelbundna så det där med vila kunde jag ju glömma. Jag ringde gubben och bad honom komma hem och då var klockan runt
två på dan. Han kom hem en halvtimme senare och servade och stöttade mig, vi
timade värkarna tillsammans och jag ringde några gånger till förlossningen och
frågade lite om när man ska åka in och så. Dom bad mig att vänta lite (hur många
säger dom inte det till??!) men runt femtiden fick jag nog, ringde dom och bad
att få komma in.
Vid sex var vi där och där konstaterade barnmorskan att jag
hade öppnat mig 4 cm. Så vi slapp åka hem som jag var lite rädd för.
Jag började få mer intensiva värkar och började må illa.
Gick runt med kräkspåse och till slut kom det. Kräktes som en gris, tur att jag
lyckades fånga upp allt i påsen/påsarna/säckarna…
Bad om att få smärtstillande och då fick jag lustgasen som
dämpade smärtan lite, men det räckte inte med bara 50% lustgas och 50% syre..
Ville ha mer och fick till slut full dos.
Värkarna blev ännu värre och Björn försökte trösta så gott
han kunde. Jag bad om att få epidural men barnmorskan sa att det var för sent,
men ändrade sig några minuter senare.
Vet inte vilket tid jag fick EDAn men jag kände inte av den
för fem öre. Kände av lokalbedövningen pyttelite men den var inget jämfört med värkarna…!
Så när EDAn började verka så var jag in heaven! Klockan 22
hade jag iaf öppnat mig helt. Alltså, fyra timmar efter att jag kommit in till
förlossningen.
Sen kände jag iaf inte av värkarna men blev besviken då
bebisen snarare hade åkt uppåt igen än neråt dit h*n skulle. EDAn slutade verka
och värkarna från helvetet var tillbaka och lustgasen åkte fram igen. Bad om
att få påfyllning och fick det. Men denna gång funkade det inte lika bra och
länge. Och barnmorskan satte värkstimulerande dropp på mig. Kanske därför inte
EDAn var lika effektiv.
Aja, till slut tröttnade jag på att ha ont och kände att jag
ville börja krysta och ändrade ställning från liggande på rygg till typ
sittande på knä lutandes mot sängsryggen som vi lutat upp i 80 graders vinkel.
Och då använde jag en del lustgas för varje värk som kom.
Minns att jag skrek ut en hel del smärta också. Den första
krystvärken kom 01:58 och jag kunde då inte längre koncentrera mig på att
använda både lustgas och krysta samtidigt. Så barnmorskan skrek typ åt mig att
inte krysta när jag inte hade en värk (för hon trodde att jag gjorde det då jag
för varje värk använt mig av lustgasen), varav jag VRÅLADE ”jag haaaaaar
vääääääärk” och börjar krysta och hon bara ”aha, ojdå, okej!”..
Så jag krystade några gånger och kände verkligen var hon
befann sig för varje krystning. Att känna ett huvud mellan benen på en själv…
KÄNNS. Men efter några krystningar och 9 minuter senare var lilla My ute. 02:07
föddes våran fina bebis. Åtta timmar tog det från att vi åkte in tills snuttiplutt var ute, och jag sprack typ inget.
Vi var sååå stolta och lyckliga över att vår lilla flicka kommit till världen. Och jag som hela tiden trott att det var en liten pöjk i magen på mig.
Björn var ett jättebra stöd from the beginning.
Och han har varit en helt underbar pappa sen dess. Kan fan inte klaga på nåt gällande hans papparoll.
Han gick in för den stenhårt direkt och har kept up the good work sen dess.
/Lyckligaste tjejen på jorden.
1 kommentar:
Ååå va fint! Nu har jag läst hela din graviditet på bloggen till hit! Jätte kul att läsa. Så fint och roligt skrivet på bloggen , med kärlek och humor :)
<3
Skicka en kommentar