Föräldrar.

Den tanken slog mig precis.
Sitter och pratar med en kille nu som jag var lite mer med, än bara en vän..
Kom att tänka på hans föräldrar, som var ganska så svårflirtade. Träffade dom bara en gång men fick aldrig nånbra bild av dom. Nåja.
Mitt ex föräldrar var ju nåt utöver det vanliga. Dom lärde jag mig aldrig att gilla, och dom lärde sig aldrig att gilla mig heller.
Hur mycket man än försökte så dög man inte till kändes det som.
Mamman var lite "finare" kändes det som och pappan var ganska sur rätt ofta. Det fanns en anledning till det oxå, men det går jag som sagt inte in på.

Jag var väldigt nojig den dagen jag fick träffa Björns mamma och pappa OCH hans systrar, dom e ju oxå en viktig del av familjen, men det känns som att det är viktigare att man funkar bra ihop med föräldrarna. Det underlättar liksom.
Så efter att ha försökt få exets föräldrar att acceptera en (vilket egentligen inte ska behöva spela nån roll) så hoppades jag verkligen på att Björns föräldrar inte var lika stela. Vilket dom inte var, som tur var. Jag blev så oerhört lättad och glad.
Dom e till och med knasigare än vad jag är, haha.
Så det är jag tacksam för.
För att Björn har en riktigt fin och mysig familj.

Min mamma (nu tar jag inte med farsan i detta då han inte var med i mitt liv så mkt i tonåren) har alltid varit öppen av sig. Hon har alltid accepterat mina vänner och pojkvänner och har alltid haft lätt för att skratta och även få andra att skratta (kryssningen med Therese säger jag bara...).
Så e man van vid.. ostelhet så känns det väldigt konstigt när man träffar på människor som är det. Och inte förstår skämt och/eller inte har nån bra humor alls *suck*. Aja, nu orkar jag inte skriva längre, ska glo på lite tv och sen hoppa i säng. Nattinatt.