I helgen var ju Linnéa över hit en stund innan hon drog till stan.
Och vi hann snacka en stund och kom på att vi har en rätt stor grej gemensamt. Ingen av oss gillar att varken be om eller ta emot hjälp. Detta har jag inte riktigt tänkt på förrän nu och möjligen lite i slutet på graviditeten.
På jobbet ville jag alltid klara mig skälv och inte vara en last för nån, speciellt då jag var gravid (jag ville liksom kunna göra allt jag kunde göra innan jag blev gravid och otymplig), så det var så i slutet att jag fortfarande bar brukaren några gånger som höggravid fast jag egentligen inte skulle och borde bett om hjälp. Brukarens pappa lät mig i slutet bära brukaren tills vi en gång åkte till Farsta och mamman var med och blev förbannad på honom då han lät mig bära, varav han sa "hon ber mig inte hjälpa till så hon får göra det själv". Och det var inte förrän den gången jag plågsamt fick behöva be om hjälp och erkänna att jag har skitsvårt för det... Och det här med att jag ville göra det på mitt sätt då jag tyckte och märkte att det var det bästa sättet i väldigt många situationer, även enligt brukaren.
På sistone har jag märkt det med My. Jag har svårt att ta hjälp av dom runt omkring mig. Jag har svårt att släppa My. Jag vill göra på mitt sätt.. Även fast jag är helt slutkörd och jag och Björn kommit överens om att han ska ha natten så har jag inte hjärta att väcka honom om jag redan vaknat fast jag egentligen behövde den där sömnen.
Det är ju inte riktig bra det där.Men jag tror att det har med min uppväxt att göra. Att det var jobbigt att se mamma ta emot och be om hjälp då hon hade det tufft ekonomiskt (varje månad en vecka innan löning så hade vi knappt mat på bordet). Jag vill liksom inte visa mig svag eller behövande.. Många gånger när folk erbjuder hjälp ryggar jag upp mig och säger att jag minsann klara det själv.. För några helger sen blev jag ju magsjuk och då behövde jag ta emot hjälp, och ni ska veta att jag var tacksam men samtidigt hade ganska mycket ångest över att jag inte kunde göra det jag behövde göra.
Och det handlar alltid om såna saker jag själv klarar av. Inte som grejer med bilen som jag inte vet nåt alls om hur man gör med, eller nåt annat jag inte vet hur man gör. Utan kan jag fixa det själv så försöker jag verkligen.
Nåt annat jag märker att jag har svårt för. Det är att få saker. Jag tycker inte jag tackar nog eller känns otacksam på nåt sätt.. Vet inte varför det är så heller. Alltså det är ju kul att få saker men alltid kommer tanken "varför förtjänar jag detta?"..
Det här är onekligen nåt jag måste ta itu med och börja göra ändring på.. Sakta men säkert.
.jpg)
