Jag pratar om ADHD, ADD, Asperger, DAMP m.m.
Det kan inte vara lätt att leva med dom diagnoserna. Eller jo, det kanske det kan, om man kan hantera sitt funktionshinder.
Jag tänker på en viss person (inga namn nämnda) som får utbrott till och från. Och för ingen bra anledning heller alla gånger. Men han ser verkligen antingen svart eller vitt. Inga gråzoner här inte. Ändå äter han medicin som ska dämpa funktionshindret lite. Han tycker dessutom väldigt ofan synd om sig själv, för inget speciellt egentligen, tycker jag. Och när han tycker synd om sig själv kan han stänga in sig på rummet ganska länge utan att försöka bättra på situationen. Sånt har jag väldigt svårt för. Folk som tycker synd om sig själva och inte försöker förbättra sin situation. Visst e det inte lätt alla gånger, men man kan ju försöka. Den här killen är snart 20 år och det är väl dags att flytta hemifrån för gott, men då undrar jag hur han ska klara sig alltså..
Aja, sen finns det jävligt många som i kombination till psykiska funktionsnedsättningar dessutom har dyslexi.
Jag har ingen dyslexi, tror jag. Men jag kan ha svårt att koncentrerar mig på saker. Jag tycker det är jobbigt att läsa böcker. Det kan vara lite svårt vissa gånger, antingen somnar jag (nån jävla grej mitt huvud fått för sig att göra när det ska läsas) eller så börjar jag tänka på annat och fortsätter samtidigt att läsa raderna utan att läsa. Hatar det. Så måste man gå tillbaka en sida eller så.
Nu ska jag inte uttala mig för mycket om det här med psykiska funktionsnedsättningar då jag inte e helt insatt i det.. Men, det kan inte vara lätt. En sak måste vara bättre idag än för tio år sen. Att det uppmärksammas mer. Förut va bokstavsbarn jobbiga, bråkiga barn/ungdomar som fick gå i OBS-klasser. Idag får barn/ungdomar lite mer hjälp tror jag (hoppas jag). Men är det nåt man får lära sig i skolan när man utbildar sig till lärare????
